Den svenska fasciströrelsen

Den svenska fascismen utgör inte samma allvarliga hot som den tyska naziströrelsen gjorde i början på 1930-talet. Det är idag en rörelse baserad på olika sekter som totalt samlar några hundra medlemmar. Trots att de är marginaliserade i stort utgör de ett fysiskt hot mot socialister, antirasister, invandrare och homosexuella. De har också lyckats samla sig på senare år och genomför fler gemensamma aktiviteter. De har rekryterat många ungdomar. REVOLUTION anser att det är dags att ta upp kampen nu, inte senare. Den här artikeln syftar till att ge lite bakgrundsinformation om våra fiender.

Sverigedemokraterna
Sverigedemokraterna är inte längre ett renodlat fascistparti. SD agerar med Danskt Folkeparti som förebild. Partiet har sin bakgrund i den nazistiska rörelsen men har sedan mitten av 90-talet försökt att kapa banden med denna och tvätta sin smutsiga byk. Deras ambition idag är att etablera sig som ett rasistiskt populistparti i nationell skala. Deras profilering är riktad mot bredare väljargrupper, främst gentemot småborgare och missnöjda desillusionerade arbetarväljare. Utöver rasism och kritik mot ”massinvandring” säger sig Sverigedemokraterna värna om den gamla välfärdsstaten och därtill småföretagarnas intressen. De har kommit en bra bit på vägen i sitt projekt och lyckades i valet öka sitt stöd mer än fyrfaldigt, från 50 mandat till över 200 på ett hundratal orter. Även om Sverigedemokraterna har en bit kvar till riksdagen så ingjuter deras framgångar självförtroende också i de mer extrema leden.

Nationaldemokraterna
Nationaldemokraterna är från början en splittring ur Sverigedemokraterna från aktivister som ville behålla banden till naziströrelsen. Man profilerar sig som radikalare än SD i fråga om invandringspolitiken. ND vill utvisa alla invandrare som inte varit i Sverige mer än 20 år eller misslyckats ta till sig ”svenska värderingar”. I denna ståndpunkt är man faktiskt mer radikal än t.ex. det tyska nazistpartiet av årgång 1920 (som krävde utvisning av alla som invandrat sedan 1914). ND är en renodlad fascistisk frontorganisation som kombinerar en parlamentarisk inriktning med bygget av en gatukampsrörelse. Man försöker framstå som någorlunda demokratiska i den utåtriktade partipropagandan. I partitidningen Nationell Idag är islamofobi och oförtäckt antisemitism ett stående inslag. Partiets ordförande är Nils-Eric Hennix, en f.d. moderat som en tid ledde det högerpopulistiska Frihetspartiet. ND:s ungdomsorganisation Nationaldemokratisk Ungdom har stått för gatuaktiviteten. Det var NDU som, anförda av ND:s nuvarande partiorganisatör Marc Abramsson, anförde en fascistisk pöbel mot Prideparaden 2003 i en våldsam attack. I övrigt är ND mest kända för att ha genomgått en kris efter att den tidigare partiorganisatören Tor Pålsson åkte dit för grov kvinnomisshandel. I höstens val förlorade man i Stockholm bl.a. sina två mandat i Haninge, men lyckades behålla två mandat i Södertälje.

Nationalsocialistisk Front (NSF), Svenska Motståndsrörelsen (SMR) och Blood and Honour (B&H)
Hård konkurrens får ND och NDU främst från dessa tre renodlade fascistgrupper. NSF, som ställde upp i valet med begränsad framgång (inga mandat den här gången heller), finns på ett flertal orter. I Stockholm ställde man i kommunalvalet upp bl.a. i Sollentuna kommun. NSF bildades 1994 av nazisten Anders Ärleskog med kumpaner. Ärleskog leder fortfarande partiet. Partiet, som ideologiskt identifierar sig med den tyska nazismen, är en kaderorganisation, vilket betyder att medlemmarna förpliktigar sig till regelbunden aktivitet för partiet. NSF genomför relativt ofta torgmöten och gatuaktiviteter och uppträder alltid uniformerade. En liknande organisation, också kaderbaserad, fast med de ideologiska rötterna i amerikansk fascism snarare än tysk nazism, är Svenska Motståndsrörelsen. SMR, som kallar sig nationalrevolutionärer, grundades 1995, då gruppen brutit banden som ungdomsgrupp till SD. Nyligen lade man ner ungdomsförbundet Nationell Ungdom för att undvika en konkurrenssituation. Man ställer inte upp i val utan betonar den utomparlamentariska kampen. SMR profilerar sig tydligt som en närmast paramilitär organisation. Bland medlemskraven finns bl.a. styrketräning och kampsportsträning. Ofta organiseras friluftsaktiviteter. I ledningen för SMR återfinns bland annat Klas Lund, en ökänd psykopat som mördade antirasisten Ronny Landin på 80-talet, då som ung skinnskalle. Bland andra SMR-aktivister märks Magnus Söderman, SMR:s ideolog och främste talare. SMR blev kändisar inte minst i samband med mordet på den facklige aktivisten och syndikalisten Björn Söderberg 1999. Dömd för mordet är Hampus Hellekant, då en av Nationell Ungdoms medlemmar. Sist ut i vår sammanställning är Blood and Honour, en extremt våldsinriktad grupp med bakgrund i den internationella naziströrelsen. Ursprunget är brittiskt. B&H i Sverige och Skandinavien har länge haft en central ledarfigur i Erik Blücher/Nielsen, baserad i Helsingborg och initiativtagare till Ragna Records (som sprider vit makt-musik). B&H har idag en koppling till den nazistiska nyhetssidan info14 som leds av Robert Vesterlund, SD:s gamle ungdomsordförande. Gruppen är en renodlad gatukampsorganisation som utöver att organisera spelningar brukar ställa upp som skyddsstyrka åt partier som ND och understödja NSF:s aktiviteter. Man brukar profilera sig som ”autonoma patrioter”.

De tre ovannämnda organisationerna har de senaste åren kunnat öka sitt samarbete i nationell skala, särskilt i samband med mobiliseringar inför nationaldagen och Salemdemonstrationer. De utgör på idag och på sikt kärnan i den fascistiska gatukampsrörelsen. Arbetarrörelsen och ungdomar har allt att vinna på att ta upp kampen mot dem redan nu. De kan slås tillbaka om vi aktivt konfronterar dem i större skala.  Sist men inte minst låter vi Hitler tala: ”Endast en sak kunde ha besegrat vår rörelse – om dess motståndare hade förstått dess principer och från första dagen krossat, med den mest extrema brutalitet, kärnan i vår rörelse.”

Annonser
Det här inlägget postades i Antifascism. Bokmärk permalänken.