Nazisternas planer är en provokation mot arbetarrörelsen och alla progressiva antirasistiska krafter som inte får lämnas obesvarad. Revolution uppmanar till uppslutning i den motdemonstration som planeras av kampanjen ”Vi är 94 procent” för att sätta ned foten mot nazisterna. Efter demonstrationen uppmanar vi alla att ta sig så nära nazisterna som möjligt för att visa dem att de är ett ovälkommet inslag på våra gator!

Tid och plats: Kl.12 i Kungsträdgården.

Vi är 94 procents hemsida: Klicka här.

Läs Arbetarmakts uppmaning om deltagande: Klicka här.

Som vi redan skrivit om här på Revolution följdes kravallerna i London av en enorm mediakampanj – mot stöld och egendomsförstörelse.

Mycket få offentliga röster tog dock upp bakgrunden till upploppen. Därför var det en glädje för de svenska Revo-kamrater som stannade över helgen att i lördags kunna delta i en demonstration mot de nedskärningar och de samhällsklyftor som i verkligheten orsakade kravallerna.

Demonstrationen, som gick under parollen ”Ge våra ungdomar en framtid!” och ”Norra Londons enhetsdemonstration”, arrangerades av en bred koalition av lokala grupper som arbetar mot nedskärningar, arbetslöshet och rasism. I stort sett samtliga grupper som organiserade verkar dessutom i just de områden som under veckan varit skådeplats för kravaller. På det officiella demonstrationsflygbladet krävdes bland annat en oberoende undersökning av polisens arbetssätt i de drabbade områdena, ett absolut stopp för nedskärningarna mot ungdomsverksamheten i norra London, och stöd till de som på olika sätt påverkats av kravallerna. (Hela flygbladet kan läsas här.)

Vi samlades på Gillet Square i Dalston, och mötte snart upp andra kamrater från Revolution i olika länder såväl som medlemmar i brittiska Workers Power. Tillsammans med dem delade vi ut Workers Powers flygblad (”Med arbetarungdomen – mot polisen”) och pratade med de församlade, som uppgick till runt två tusen London-bor.

Efter ett antal tal var det uppställning för avmarsch, och det kändes nästan som en demonstration hemma i Sverige när de beryktade Revo-fanorna började fladdra i vinden. Förutom att ilskan här var mycket mer direkt, mycket djupare känd, om man kan uttrycka sig så. Här gick nämligen många av dem som varje dag är aktiva i de påverkade London-områdena, de som vet att Cameron snackar skit när han säger att folk kravallar för att sno till sig en ny plattskärms-teve, och de som återigen bara mötts av lögner och batonger från polisens sida.

Det blev en lång marsch, ett tåg med både fantasifulla, roliga och allvarliga banderoller och talkörer ringlade sig genom Londons norra delar, på väg mot Tottenham. Här fanns så klart stans organiserade vänster, i alla former och färger, men också de olika bostadsområdesgrupperna hade sina block och sina plakat. På en skylt fick vi veta hur namnet på polisens internutredningskommission IPCC (de som ”utredde” mordet på Mark Duggan och så klart hävdade att han skjutit mot poliserna, vilket senare visade sig vara falskt) egentligen ska uttydas: Internal Police Cover-Up Commission. En annan klandrade nyliberalismen, och en tredje bar på en stor skylt med namnen på några av de människor som dödats av snuten de senaste åren. Och ”P.S.”, påminde en annan skylt, ”vi har fortfarande inte glömt bort telefonhacking-skandalen”.

Revoblockets megafon vandrade runt bland kamrater från olika sektioner. Slagorden blev varierade därefter: ”No justice, no peace, cops off our streets!”, ”Police brutality and austerity (=nedskärningspolitik) caused the riots, that’s the reality”, ”They say cut back, we say fight back!” var några av favoriterna.

Efter vägen stack många Tottenham-bor ut huvudet genom fönstret för att beskåda demonstrationen, och många vinkade uppmuntrande. Jag såg dessutom flera som genom fönsteröppningen stack ut olika flaggor för att vifta i takt med slagorden. De bilköer som bildats i hettan på grund av demonstrationen hade ofta rutorna nedvevade, och då såg vi svenskar till att förare och passagerare fick flygblad i sin hand.

Att vandra genom London på det här sättet var också att med egna ögon se hur segregerad stan verkligen är. I vissa områden var husen pampiga och välskötta. När vi kom in i fattigare områden, med stora ”estates” (hyreshuskomplex, ungefär), ofta nära grannar med de finare områdena, var däremot mycket ganska slitet och nedgånget.

Väl framme i Tottenham hölls ännu fler tal, och jag och mina kamrater gav oss iväg, nöjda över att ha sett att i alla fall dessa London-bor inte tror på borgerlig medias propaganda, utan istället visade sig vara villiga att ta strid mot den rövarkapitalism som fått så desperata följder i veckan.

Svante

Jag kom just hem från London och från veckans utbrott av kravaller där – de största på 25 år. Jag var där på ett sommarläger med kamrater i Revolution från olika länder. Det ägde rum i en ytterförort till London, Upminster i Essex, ute på landsbygden. 

Även om det geografiskt var rätt avlägset från tumultet i stadskärnan var kravallerna ändå nära inpå. Jag hade själv promenerat i Peckham på måndag morgon. Senare på kvällen samma dag spred sig de upplopp som börjat i Tottenham dagen innan även dit, men för mig som besökare var morgonen i Peckham den dagen som vilken som helst.

Hade jag stannat till hade jag säkerligen fått erfara den oroliga stämning som många brittiska kamrater menade låg i luften. Upprinnelsen till de omfattande kravallerna var vad som verkar ha handlat om ett polismord på en känd lokal person, Mark Duggan, far till fyra barn. Detta ledde till en lokal demonstration som gick till polisstationen i Tottenham, där några hundra personer krävde rättvisa och en ordentlig utredning. Under denna demonstration utsatte kravallsnutar en ung kvinna för våld, och detta blev den utlösande effekten.

Den brittiska pressen, och tydligen även den svenska, har i hög grad försökt att göra gällande att upploppen inte har något med snutvåldet att göra. Man försöker istället göra gällande att det skulle handla om renodlad ”kriminalitet”. Det stämmer så klart inte, och det är egentligen rätt otroligt att politiker som premiärminister David Cameron kan stå och förneka att fattigdom, rasism och snuttrakasserier skulle ha något med saken att göra. Men så här lät det tydligen också i samband med de omfattande kravallerna 1981 enligt de brittiska kamraterna: Det var först senare som etablissemangets politiker började prata om de mer djupliggande bakgrundsorsakerna till upploppen.

Till bilden denna gång hör att snuten begått ett flertal mord på svarta, och sammanlagt har så många som 333 människor dött i snutarnas händer sedan 1998. Inte en endaste snut har någonsin dömts för dessa mord. Snuten har också fått mer befogenheter. Bland annat används systemet med ASBOS’s (Anti-Social Behaviour Order) för att trakassera och kriminalisera unga människor på mycket lösa grunder. Verkligheten är att i synnerhet svarta ungdomar rutinmässigt drabbas av kroppsvisiteringar och trakasserier.

Ett ganska aktuellt exempel på snutvåld var mordet på den f.d. reagge-artisten Smiley Culture den 15 mars i år. Snuten påstod att Smiley Culture, samtidigt som han häktades i sitt hem för innehav av droger, skulle ha gått in i köket, tagit upp en kökskniv och huggit sig själv i hjärtat. Förutom det helt osannolika i att snutarna skulle ha släppt in en häktad man i ett kök med knivar så har hans anhöriga påtalat att Smiley Culture var allt annat än självmordsbenägen och våldsam.

Det finns också ett kollektivt minne i de fattiga områdena i London och andra brittiska städer, där stora upplopp och protester på 80-talet fortfarande spelar en roll. Under de dryga två decennier som gått sedan förra gången det exploderade har motsättningarna dessutom förvärrats. Det är de fattiga skikten i arbetarklassen i England som fått betala det största priset när regeringen pumpat in skattemiljarder i bankerna för att rädda kapitalisterna. De svarta, som diskrimineras i arbetslivet och i samhället i stort tillhör dem som fått ta den största smällen. Idag råder 50 procents arbetslöshet bland Londons unga svarta befolkning. Hela bostadsområden förfaller, den sociala servicen angrips, center för ungdomar bommas igen i brist på finansiering. Utsikterna till utbildning är mycket små för unga från fattiga familjer i ett land där en termins studier kostar motsvarande tiotusentals kronor.

Givetvis har dessa förhållanden skapat en stark grogrund för kriminella gängbildningar bland de unga, vilka otvetydigt spelat en roll i kravallerna. Att det medfört flera exempel på antisocialt våld i samband med upploppen må vara upprörande. Kanske mest upprörande ter det sig för dem som inför sig själva annars förnekar det såväl synliga som osynliga våld som klassamhället medför dagligen för de mest förtryckta grupperna. Men det har i några fall drabbat vanliga arbetare, som t.ex. när flera lägenheter i Croydon brann ner efter att man där satt eld på en butik på nedre planet. Ett annat uppmärksammat fall var den unge man som efter att ha skadats rånades av ett gäng ungdomar. Medierna har nästan enbart fokuserat på detta och på ungdomar som snott sneakers och elektronikvaror (men givetvis utan att föra någon diskussion om den kapitalistiska konsumtionskultur som gör den typen av varor särskilt attraktiva i de ungas ögon).

Detta våld har heller knappast varit det enda inslaget i kravallerna. Mycket mindre har skrivits om de familjer, unga som gamla, som deltagit i gatukampen mot polisen, och som deltagit i plundrandet av stormakrnadskedjor och fyllt väskorna med mat, blöjor och andra nödvändighetsartiklar. Kamrater som bevittnat detta och talat med de inblandade har själva berättat det för mig. Att upploppen i högsta grad är en klassfråga, där de som deltar i upploppen i till större delen tillhör de fattigare skikten inom arbetarklassen och trasproletariatet – de människor som lever i ett mer eller mindre permanent tillstånd av arbetslöshet och utanförskap, har varit tydligt. Det räcker till att se till vart upploppen ägt rum rent geografiskt: Områden som Tottenham, Hackney, Camberwell, Peckham, Croydon osv har alla mycket gemensamt. Det handlar om bostadsområden präglade av djup fattigdom av en sort som är mycket påtaglig och synlig. Den brittiska pressen har försökt att förringa detta på olika sätt, bland annat genom att göra en stor sak av något enstaka fall med något rikemansbarn som arresterats med stöldgods i händerna.

Mediernas kampanj kring kravallerna har varit riktigt vidrig. De som deltagit i upploppen har jämförts med ”gräshoppssvärmar”, och pressen hänger ut väldigt unga människor med både namn och ansiktsbilder redan innan dessa blivit dömda. Att pressen kan jämföra unga människor med insekter säger en del om det reaktionära och rasistiska klimatet. Löpsedelspressens skriverier har genomsyrats av klassförakt och hat kombinerat med en journalistisk ensidighet värdig den värsta diktatur. Medierösterna har varit entydigt positiva till polisens repression, krävt hårdare tag och fler vapen. Olika språkrör i högerpressen skyller öppet på ”multikulturalismen”, med vilket man menar att kravallerna är ett invandringsproblem. Kampanjen har varit oerhört aggressiv och det finns nu en påtaglig risk för att fascistiska krafter som British National Party och English Defence League kan gå framåt, ridandes på en reaktionär våg.

Under Revolutions sommarläger diskuterades utvecklingen varje dag, och Revolutions internationella ledning antog ett uttalande i solidaritet med ungdomarna och mot polisinsatserna. Under gårdagen begav sig kamrater till staden för att göra intervjuer med unga, för att dela flygblad och för att ingripa på ett större möte på något av universiteten som skulle diskutera kravallerna. Det känns bra att vara en del av en rörelse som simmar mot strömmen i den här situationen, och som bemödar sig för att göra vad man kan för att kanalisera in ilskan och frustrationen i en kamp för att komma åt de verkliga och underliggande problemen – till att börja med den nuvarande offensiven från den brittiska kapitalistklassen och dess regering.

Gunnar Westin

Var? Utanför London, England

När? 8-12 Augusti

Kostnad för hela lägret med boende: 630 kr.

Därtill tillkommer mycket billiga matpriser.

Nu bjuder vi in alla ungdomar och unga vuxna med hjärtat till vänster till fem intressanta dagar av gemenskap, solsken och socialism. Missa inte detta – anmäl dig idag!

Skriv namn, adress, ålder och telefonnummer till info@revolution.se

Klicka här för mer information.

Klicka här för facebook-event.

Klicka här för hela schemat, dag för dag.

Världen förändras och den förändras snabbt. I arabvärlden har miljontals människor fått nog av diktaturer och kämpar modigt för förändringar, som ännu långt ifrån slutförts. Unga människor organiserade de första protesterna och är inte sällan de mest beslutsamma ute på gatorna.

I spåren av den kapitalistiska krisen protesterar massrörelser över hela Europa. De har ett klart budskap: Vi ungdomar, arbetare och vanligt folk vägrar betala krisens kostnader i form av nedskärningar, sparprogram och lönesänkningar.

Och det så kallade ”kriget mot terrorismen”, som har utlöst ett helvete för så många människor, fortsätter. Hycklande NATO släpper bomber över Libyen, men stöder diktaturerna i Saudiarabien och Bahrain.

Om du vill diskutera, lära dig mer om, debattera och resa motstånd mot denna värld i kris, kom då på Revolutions sommarläger 2011, 8-12 augusti.

Detta år kommer det vara i England, som bara för några månader sedan upplevde enorma protester från ungdomar och studenter mot nedskärningar och privatiseringar och avgifter i utbildningen. Vi i Revolution var i högsta grad involverade i denna kamp, precis som vi kommer vara i framtidens strider.

I lördags protesterade var vi omkring 300 som protesterade mot Ordningsmakten på Kungsholmen här i Stockholm. Vi protesterade mot återkommande trakasserier och våld från ordningsvakter och poliser mot oskyldiga. Mot den systematiska orättvisan i rättssystemet där åklagare och misshandlare stödjer varandra genom nedlagda utredningar och systematiskt ljugande.

Samma helg som vi skrek ”Vi vaktar ordningsmakten” utanför Securitas-huset så attackerade spanska polisen demonstrerande studenter i Barcelona och andra städer. Brutaliteten visste inga gränser: Sittande människor utan någon möjlighet att försvara sig eller ens röra sig fick ta emot hårda svingar med trubbiga batonger mot sina revben, sina huvuden och ansikten. Flera med blodet rinnandes, flera skrikandes och i chocktillstånd. Varning för känsligt material: Film 1, Film2. Vi får ofta veta att systematiskt – eller ”strukturellt” – våld från ordningsmakten är något som bara pågår i ”andra länder” där demokratiska rättigheter saknas. Men Spanien är inte är någon ”diktatur”, det tillhör inte dessa ”andra länder”. Tvärtom är det en liberal demokrati i Väst.

Vi är är många som nu börjar reagerar öppet gentemot Ordningsmaktens våld här i Stockholm och i Sverige. Därför tycker jag att det är hög tid att tala klarspråk om den svenska ordningsmaktens funktion och roll, varför det är som det är. Inte minst då det finns en självgod bild som är vida spridd i Sverige: ”Inte här, inte i vår fina demokrati”. ”Här är problemet begränsat till att det är några poliser, några ordningsvakter som uppför sig illa, de flesta poliser är egentligen bra killar och tjejer”.

Det är dags att göra upp med den här analysen. För utan att se sanningen i vitögat kommer vi aldrig att kunna bygga den rörelse och det motstånd som behövs för att verkligen gå till botten med problemet. Vi måste inse att det inte handlar om enskilda snutar som har taskig attityd, om för lite och för dålig polisutbildning, utan om ett mycket djupare rotat samhällsproblem.

Den svenska Ordningsmakten har vid flera tillfällen visat att det våld den till vardags riktar mot i synnerhet invandrare, arbetarklassungdomar och hemlösa i en annan situation kommer att riktas mot proteströrelser då dessa utmanar ramarna för den nuvarande – av de rika begränsade – formen av demokrati. Vi såg det i Göteborg för tio år sedan, då snuten gick till våldsamma angrepp mot antikapitalistiska demonstranter och fängslade oskyldiga som sedan dömdes till fleråriga fängelsestraff i renodlade propaganda-rättegångar där bevisföringen var oerhört svag. Vi har sett brutalt våld mot unga antifascister vid ett stort antal tillfällen här i Stockholm, där polisen så gott som alltid vänder sköldarna mot oss samtidigt som rasisterna står och hetsar mot folkgrupp.

Vi har också sett det i samband med konflikter mellan arbetare och kapitalister: Vi såg det när lagerarbetarna i Jordbro strejkade för att försvara sin jobb, då snuten bröt upp strejkkedjan och tillät strejkbrytare att passera in på företagsområdet så att produktionen kunde hållas igång. Vi har sett hur snuten pepparsprejat blockadvakter som deltagit i den fackliga organisationen SAC:s kamp för människovärdiga löner och arbetsvillkor för de arbetare som saknar medborgarskap och papper. Och hade inte den svenska klasskampen befunnit sig på en så låg nivå de senaste åren så hade vi säkert kunna ge fler liknande exempel.

Vad ovanstående exempel vittnar om är hur som helst att Ordningsmakten är en institution som skyddar de rika mot de fattiga, kapitalister mot arbetare, och det nuvarande klassamhället gentemot de rörelser som vill utmana det.

Det här är inget abstrakt resonemang. Det påverkar hela institutionens innehåll. Det är t.ex. logiskt att en majoritet av poliserna rekryteras från de mer konservativt samhällsbevarande och fördomsfulla ”mellanskikten” i samhället. Jag har ingen statistik att hänvisa till, men det säger sig självt. Någolunda klassmedvetna arbetare och invandrare skulle aldrig drömma om att jobba som snut. Jag känner nog ingen i förorten som hänger med snutar. De gånger jag stött på icke-vita poliser handlar det alltid om assimilerade, svennefierade medelklasstyper. Vi kan helt enkelt inte betrakta snutarna som vanliga arbetare, om än i uniform.

Ni kanske tycker att det här låter ensidigt eller fördomsfullt. Jag hävdar dock inte nödvändigtvis att alla poliser och ordningsvakter är svin eller rasister från början. Jag hävdar att institutionen Ordningsmakten däremot genomsyras av rasism, klassfördomar och överhuvudtaget en samhällskonservativ kultur. Och att denna kultur ytterst går tillbaka på institutionens roll som försvarare av ”rättvisan” i ett djupt orättvist klassamhälle. Det betyder att även den enskilde polis som vill göra ett ”juste jobb” kommer att tvingas ta ställning i praktiken. Bara en sådan sak som att brottslighet värderas olika i rättsväsendet har betydelse för hur Ordningsmakten agerar. Skattesmitarna i Danderyd och Täby anses inte alls utgöra samma risk som uttråkade cannabisrökande ungdomar i Fittja eller Rinkeby. Därför ”Operation Gåsen” snarare än ”Operation Skattesmitare”.

De brott som Ordningsmakten prioriterar är i också högsta grad skapade problem. Anledningen till större delen kriminella handlingar har logiska orsaker: Har man ingen möjlighet att få ett jobb (och här i Stockholm, där det går minst tio sökande på varje anställning och där arbetsköpare i synnerhet diskriminerar invandrare och ungdomar i anställningsprocesser) är det närmare till småkriminalitet för att få bröd på bordet. Ser du ingen möjlighet att etablera dig på det sätt som respekteras i de rikas samhälle så ligger det närmare till hands att gå andra vägar. När samhället inte visar någon respekt inför dig, varför ska du då visa respekt inför rådande normer?

Missförstå mig inte: Jag förespråkar inte ett kriminellt leverne. I synnerhet den mer välorganiserade och systematiska brottsligheten är ett hot mot oss alla, och den gror främst där solidariteten och jämlikheten är frånvarande, och där desperationen, frustrationen och fattigdomen härskar. Min poäng är att kriminalitet inte ytterst går tillbaka på människans sätt att fungera, utan att vi lever i ett orättvist, rasistiskt, diskriminerande ”armbåga dig fram”-samhälle vars bärande normer är de som de rika och mäktiga formulerat. Som människor har vi alla möjliga anlag och förmågor: Vi kan uppföra oss förjävligt och egoistiskt, men vi kan också välja att vara solidariska och agera för varandra, allt utifrån vår egen övertygelse. Men ett klassamhälle där de rika tillåts utsuga och trakassera de fattiga främjar knappast en sådan solidaritet.

Varför dessa ord? Det finns en hel del utbredda fördomar mot att organisera sig politiskt bland dagens unga. Inte särskilt konstigt! Vi får varje dag bevis på hur etablissemangets politiker blåser folket. Samtidigt som man predikar om ”valfrihet” genomförs nedskärningar som gör förorten fattigare. Politik får ett sken av att vara något smutsigt som vi inte bör beblanda oss med.

Men det finns politik och politik. Det finns de rikas smutsiga, korrumperande politik och det finns revolutionär politik för socialism – en politik som varit avgörande för arbetares och förtrycktas motstånd mot kapitalismen. En politik för vår klasskamp. Den sistnämnda politiken är nästan helt intill okänd av dagens unga generation, och det är inget vi får lära oss om i skolan.

Men vi kommer inte ifrån det: Vi behöver en politisk förståelse för vad det är vi brottas med när vi bygger en rörelse mot våldet från Ordningsmakten. Och vi måste inse att denna förståelse måste innebära ett större grepp, att utgå från insikten att vi inte på allvar kommer att kunna bekämpa orättvisor i statens repressiva institution om vi inte samtidigt bedriver en kamp som också utmanar klassamhället och det kapitalistiska system som denna stat skyddar. Kort sagt: Vad som behövs är politisk organisering och kamp.

Gunnar Westin

Våra nepalesiska kamrater har nyligen producerat första numret av sin tidning. Det kan laddas ned här (PDF-format).

Information från event på facebook:

TRÖTT PÅ POLIS- OCH VAKTVÅLD?
Upplevelser om övergrepp från poliser, ordningsvakter och
väktare finns i mängder, men dessa övergrepp får nästan aldrig
någon påföljd. Våldet drabbar människor generellt men tar sig
ofta rasistiska uttryck. Det ger signalen att de utsattas underordnade
position i samhället är naturlig och berättigad. Detta är
en stor del av förklaringen till det låga förtroendet för rättssamhället
i förorter där många utsätts för dessa trakasserier. Likhet
inför lagen gäller inte så länge uniformerade förövare går fria!
PIGG PÅ RÄTTVISA?
I ett samhälle med stora klassklyftor och ett orättvist rättssystem
begås fler brott, tryggheten minskar och det höjs krav på
fler vakter och poliser. Ingenting tyder dock på att hårdare tag
skulle leda till ett tryggare samhälle, däremot finns det ett samband
mellan jämlikhet och minskad brottslighet. En jämlikare
samhälle skulle därför vara bra för alla! Det är dags att gå till
grunden med problemet och minska klyftorna.
DÅ ÄR MAN GLAD ATT BJUDA IN DIG!
Alla samlas på Kungsholmen för att protestera mot detta våld.
Eftersom många fall aldrig uppmärksammas så besöker vi
Polisen, Securitas och ordningsvakternas lokaler och låter människor
berätta om sina erfarenheter. Tåget fortsätter sen till Rolambshovparken där d kommer att va liveframträdanden med inga mindre än tex Carlito, Highwon, Mohammed Ali, Slag Från Hjärtat o många andra fler
Har du något att berätta eller vittna om nån erfarenhet som innehåller systematisk förtryck som tex polis-vaktbrutalitet, orättvis rättegång osv? Tveka inte att kontakta o skriv om din berättelse till: vaktaordningsmakten@gmail.com
VI SES 15.00 LÖRDAGEN DEN 28 MAJ VID RÅDHUSET
TUNNELBANESTATION (UPPGÅNG POLISHUSET)

Stå Upp för Kärleken o SÄG IFRÅN!!!

Arbetarmakt och REVOLUTION kommer naturligtvis att uppmärksamma arbetarnas internationella högtidsdag.

Här kan du demonstrera med oss:

Göteborg
Arbetarmakt-kamrater deltar och säljer tidningar vid samtliga demonstrationer.

Norrköping
Arbetarmakt tågar med Socialdemokraterna och LO. Samling 13.30 på Slottsgatan 154, avmarsch mot Laxholmstorget kl. 15.

Skåne
Arbetarmakt deltar i Vänsterpartiets tåg i Malmö, samling kl. 11 på Möllevångstorget. Vi deltar även i Revolutionär Första Maj-tåget i Lund, samling kl. 15 på Knut den Stores torg.

Stockholm
Arbetarmakt och REVOLUTION deltar vid samlingen till minne av de Spanienfrivilliga, vid La Mano, kl. 9.30. Därefter går vi i ett gemensamt block i Vänsterpartiets demonstration, samling kl. 12 på Medborgarplatsen.

Väl mött!

Kamrater i Stockholm affischerade under tisdagskvällen kring Globen och Fryshuset vid Gullmarsplan. Vi satte upp våra antirasistiska affischer, affischer med kvinnokampstema och organisationens klistermärken.

Uppskattningsvis 50 personer hade samlats på Arbetets Museum under tisdagskvällen den 15:e mars, för att lyssna på LO-basen Wanja Lundby-Wedin föredrag ”kollektivavtal idag och imorgon?” Föredraget var arrangerat av LO, ABF och Nätverket Gemensam Välfärd.

Innan föredraget hade ett antal aktivister från Revolution och från aktivistportalen Arbetarklass samlats för att dela ut flygblad som kritiserade pampväldet inom LO. Flera personer som skulle gå på föredraget tog emot flygbladen, vissa gillade budskapet och andra gav mothugg.

När åhörarna hade tagit sitt fika och satt sig gick Wanja upp på scenen och började föredraget med en beskrivning om hur kollektivavtalen kom till med Saltsjöbadsavtalet 1936. Avtalet framställdes som en stor vinst ”för Sverige”. ”Innan Saltsjöbadsavtalet var Sverige ett av länderna med flest konflikter på arbetsmarknaden. Efter avtalet har Sverige varit ett av länderna med minst konflikter”.

Wanja förklarade hur kollektivavtalet var bra inte bara för arbetarna utan också för arbetsgivarna. ”Vid förhandlingsbordet blir parterna överens och kan skaka hand”. Kollektivavtalet framställdes som en konkurrensfördel för den ”svenska marknaden”, eftersom det garanterar stabilitet för investeringar. Här sken Wanja perspektiv kring samförståndsandan mellan arbetare och kapitalister tydligt igenom. Det gjorde det för övrigt genom hela föredraget. Oavsett om det handlade om EU, Laval-domen eller inflytande på arbetsplatserna så förtegs behovet av självständig arbetsplatskamp till förmån för samarbete med arbetsköparen.

Efter föredraget ställdes många kritiska frågor. Första frågeställare framförde att unga arbetare misstror en organisation vars ledning har lika hög lön som chefen och ifrågasatte var Wanjas lojalitet finns, hos arbetsköparen eller arbetarna? Frågan framkallade applåder från en och annan åhörare. Wanja försvarade sig och påstod att hennes lojalitet låg hos arbetarna. Flera andra åhörare kom med kritiska frågor och uttalade att ”LO-pyramiden måste rasa.” Under debatten diskuterades bland annat frågan om bemanningsföretag och unga arbetares syn på LO.

Lo framtid ser för tillfället inte ljus ut. I vissa LO-sektorer är organisationsgraden bland unga arbetare låg. Framtiden hänger på att dessa förbund omvandlas till kämpande, demokratiska fack med strukturer som lägger makten och initiativet hos arbetarna på golvet. För att det ska ske måste det skapas en facklig opposition som sparkar ut pamparna och bryter med Socialdemokraterna och klassamarbetets tvångströja.

Revolution och Arbetarklass.se

Revolutions flygblad
Arbetarklass.se flygblad